Vingklippta – kapitel 1

Somliga sa att det kom från vattnet. Andra sa att det var genetiskt. Vissa påstod att det hade sitt ursprung i arkeologiska utgrävningar som gjordes av ett ödesböle under mitten av trettiotalet strax innan kriget kom och fäste befolkningens fokus på annat. Gemensamt var
att ingen förstod symptomen och därmed togs alla då tillgängliga metoder för att råda bot. Frånfällena var fler än lyckostunderna och därför sågs alla försök som misslyckade. Det var därför centren stängdes ned ett efter ett. För en tid.

1

P-O
13 september 2013
Tidevarv komma och långsamt försvinna

I mitten av kyrkogårdens stenmur står en dubbelgrind öppnad. Besökare drar med sig höstlöv in på grusgången, vars jämna rader redan är spridda i småsten på gräsmattan. Människorna leds mot vapenhuset och passerar gravstenar längs vägen. Där finns en kvadratisk i ljus granit och några liggande med årtal som går mer än två hundra år tillbaka. Finare familjegravar har överdåd av blomster prakt eller stenkolosser. Hög svart diabas och enbuskar blandas med ljus bergart och fylligare flora. Porten i vapenhuset andas en ödesmättad suck då den möter sitt dörrfoder i väggen och stenarna med tidiga dödsdatum hjälper till att pustande sprida känslan av ålderdom längs kyrktornets tjocka väggar.
Stigen gör en lov åt väst och människor leds till porten med utsikt över kyrkogården. Geometriskt avgränsad med buxbom och snörräta grusgångar, endast avbrutna av björk som droppar sina löv över gravstenar och höstplanterade aster. Bortanför tujan, i sydvästlig riktning, ligger fältet med nya gravar.
Längst bort i tredje raden finns den aktuella platsen utmätt. Mängden blommor som hör dit är enorm och kyrkvaktmästaren är lättad över att ha en praoelev på plats. De satte vid arbetspassets början alla levererade blommor i kyrkan och gick ner. Lämpligt nog finns inget hål grävt så det ger stor plats att smycka. Inget ska döljas och alla kondoleanser ska läsas utan problem. Människor är noga att det vid begravningar inte får vara någon tvekan att man beklagar sig, hur stor bukett man har samlat in pengar till och hur smakfullt floristen har arrangerat den.
Kyrkvaktmästaren PO rynkar på näsan, stryker handen över sitt rågblonda hår och skakar på huvudet när han minns kvinnor som tidigare begravningar scannade marken efter sina bidrag,
nöjda kon staterade att det var på plats och sekunden senare återgick till klagolåten. Visst kan det vara många arrangemang att flytta men det är han som placerar dem i kyrkan, nog minns han att ta ut dem. Själv föredrar han dock personliga bidrag. En stor krans kan vem som helst köpa. Det är enkelt att smita inom blomsteraffären på lunchen med önskemål om blommor, färg och budget. En bukett egenplockade blommor säger mer för du satte själv ihop den. Kanske ska den symbolisera något om den avlidne och er relation.
Idag fångades vaktmästarens uppmärksamhet av en tjugo centimeters hög bukett med trädgårdsrosor i olika levnadsstadier. Alltifrån utslagna, på gränsen till överblommade ned till knoppar som enbart skymtades bakom täckande gröna blad.
Antingen, tänker vaktmästaren när han tar en psalmbok med ljusgrön agenda instucken under titelbladet, är buketten från en trädgårdskunnig person med mängder av rosor i trädgården. Hon har så många att hon kan kosta på sig att visa överflödet. Eller är det från någon som inte har gott om rosor? Då offrade giv aren både blommor i sin fullaste mognad och prakt samt dem
som inte når dit. Vaktmästaren tänkte på den avlidne mannen då han en stund tidigare lade buketten riktad mot församlingen. Han kommer aldrig att få chans att blomma ut och vissna ned. Istället klipptes han av samma sekund knoppen vecklades ut.
Han hade ingen personlig relation till killen och såg honom bara i kyrkan ett par gånger. Som han förstår bodde han inte i byn sedan en tid tillbaka men det pratas mycket i affären, man kan
höra det man behöver om man är där ofta. Äldre kvinnor hade sett killen komma på sin cykel till affären ända sedan han kunde trampa utan stödhjul. De såg honom köpa godis, mjölk och
ibland en familjeförpackning med pizza. Sedan praoade han i mataffären och hos postombudet och blev ett bekant ansikte för alla på orten. Han gick gymnasiet i stan och sedan flyttade han.
Det är oklart vad han sysslade med, vaktmästaren frågade aldrig. Det finns nog med nyfikna skvallerkärringar. Grabbens familj är i alla fall inga flitiga kyrkobesökare och själv kom han på jul och påsk då han bodde hemma. Det är dock oklart om han var troende, tyckte om traditioner eller bara uppskattade atmosfären.
Kyrkan börjar fyllas, några tar trappan upp till orgelläktaren. PO förstod inte att så många känner sig hugade att gå men det är något som sker med lokal mentalitet när en ung människa går bort. Flera som sätter sig på de tunna kuddarna i varje bänkrad är jämnåriga med den avlidne och gick kanske i samma klass.
En bris reser stråna i hans nacke då porten öppnas och släpper in en liten grupp människor i övre tjugoårsåldern. De får sina psalmböcker men unnar inte PO en blick utan är fokuserade på
varandra och ett lågt samtal de nog började på parkeringen tvärs över gatan. Parkeringen längs muren är full och då de anländer just före klockringningen gissar han att de har promenerat en bit.
Han lägger märke till ett känt ansikte i klungan. Sist i raden går en kvinna som har tämjt sina brunröda lockar i en stram fläta längs ryggen. Han känner inte henne till namn men arbetade förr med hennes far. Senast han såg henne på nära håll var för några år sedan då de begravde hennes farmor. Då hade hon ögonen fästa på golvet och brydde sig inte om hur mycket mascaran rann eller hur röd nästippen blev. Idag verkar hon mer sansad.
Vinden tar i och leker med några björklöv som den tillåter dekorera dörrmattan. Vaktmästaren kikar på sin klocka och drar igen porten. Sedan går han värdigt och startar klockringningen.
Sekunderna går och den mäktiga klangens intensitet dämpas strax men tonen dröjer sig kvar i gästernas inre. Församlingen är lågmäld då han öppnar sin kärvande dörr till ljudanläggningen.
Några sveper med blicken över det fantasieggande taket, andra ser på sina skor. De allra flesta tittar dock på den vita kistan under valvet mellan predikstol och stendopfunt. Den unga prästen ser mot läktaren och omgående brusar ”Härlig är jorden” kring kyrkans valvbågar. För att vara en kyrka som ofta rymmer en äldre församling är det många unga röster som stämmer upp även
om de har uppsynen att de inte vill sjunga kristna sånger bara för att de befinner sig på en begravning.
I slutet av sista versen tar en ung tjej plats vid pianot nedanför predikstolen. PO har sett henne vid flertalet högmässor, för hon brukar spela under nattvardsgången, och uppskattar den mogna röst hon har trots att hon inte är äldre än sexton år. Under hela framförandet av Coldplays ”Fix you” brister inte hennes röst en enda gång. Däremot är det flera i bänkraderna som snörvlar då hennes sång fyller kyrkan och den enkla inramningen av pianot ackompanjerar den melankoliska atmosfär som råder.
PO får syn på den rödhåriga kvinna som passerade honom förut. Hon stirrar på kistan från sin plats halvvägs ned bland bänkarna och låter ena armen vila på den dekorerade dörren. Hennes hand ligger still på glipan mellan vägg och dörr sånär som på pekfingret som glider från sida till sida. PO stirrar hypnotiserat på ett litet födelsmärke övanför hennes handled och blickar upp på kvinnans stora ögon just då hon vrider huvudet och ser på honom. Inte med ett leende, höjning på ögonbrynet eller nick uppmärksammar hon det. Istället sitter hon still flera sekunder innan hon vänder sig fram och återgår till att betrakta arrangemangen som fyller det rödbruna stengolvet.
Då sångerskan låter sista tonen ebba ut blir det kusligt tyst. Hon reser sig sakta men pallen skrapar i golvet och PO ser hur några äldre besökare reflex mässigt rynkar ögonbryn och läppar.
Andra deltagare skruvar på sig och bläddrar i sina psalmböcker.
Den efterföljande ”Närmare Gud till dig” är okänd för den yngre massan men de äldre klämmer i. PO känner igen den avlidne mannens mormor i den främsta raden. Hon är en pålitlig besökare sedan lång tid tillbaka och har gjort det till sin uppgift att påminna honom att kratta singeln på de stora gravarna noggrant med raka och lagom tjocka rader. Cirklarna han försöker sig på för att göra det trevligare uppskattas inte.
”Det här är inte platsen där man kan ge rum för kulturella lustar sådär”, påpekade hon då han avslutade den största familjegraven, inramad av en tung metallkedja och kolonner.
Sedan dess talar hon artigt om de möts men han känner ständigt hennes blickar i nacken när hon granskar honom bakom de tunna glasögonen. Idag tog hon emot sin psalmbok med en
kort nick och såg mot kistan med sitt äldsta barnbarn. PO följde hennes blick och noterade de blå ögonen grumlas i takkronans ljus. Nu imponeras han av hennes vilja att trots omständigheterna sjunga lika högt och klart som hon brukar.
”Vi är nog många här som kände Kristoffer”, börjar prästen och PO justerar mikrofonens volym innan han lutar sig tillbaka.
”Trots att han inte har bott i byn på en tid är vi säkerligen många som minns honom med värme och ljus.”
PO höjer på ögonbrynet och räknar sakta baklänges. Som han förstår det är inte prästen från trakten och grabben var utflyttad då hon anställdes. Vad hon kan ha för varma minnen vet inte PO men han misstänker att det grundas i ett noggrant begravningssamtal med föräldrarna. Som om han blev ombedd kastar han en blick på den rödhåriga kvinnan till vänster om gången och iakttar hur hon ler blekt. Han undrar om hon kände Kristoffer eller är ironisk mot prästens uttalande. Hennes far, Peter, är välkänd bybo och PO misstänker att han och dottern – Sofie, minns PO nu – har fullständig koll på alla som bor här även om kvinnan inte kan vara mer än max trettio.