När alla liljor plockats bort

“Meh hallå, var inte du ledig från denna vecka?” 
   Robin tittade upp från skärmen där han gjort färdigt företagets budget för augusti och smällde igen datorn. Fötterna låg på stolen mittemot och axlarna var nedsjunkna men något måste varit avslöjande för Alexanders röst lät anklagande. Den äldre broderns händer var nedtryckta i fickorna på shortsen men ögonbrynen höjda och munnen så ihopsnörpt som Robin bara såg den ytterst sällan. 
   Han lade datorn på bordet och drack kaffet i långsamma klunkar, för att poängtera att han hade all tid i världen. För att han var ledig. Egentligen. 
   “Såklart jag är. Jag stämde bara av lite siffror med kontoret. Vi är många som har semester.”
   “Så du behöver vara standby? Kom igen, jag vet att du gillar ditt jobb och du är säkert bra men inte oersättlig. De kan klara sig utan dig några veckor. Du har säkert inte tagit en öl sedan din semester började.
   “Den började igår.” 
   “Exakt. Varför jobbar du?” Alex damp ner på en stol och korsade armarna. “Kan du inte låsa in datorn under fyra veckor istället?”
   Robin såg förbi Alex och följde linjen i den oklippta syrénhäcken, fastnade på den rostiga grinden och lät blicken studsa över grusgångens sporadiska ogräs. Ljudet från grannens lågmälda robotgräsklippare nådde dem och han rynkade näsan åt någon som hade använt för mycket tändvätska innan hen satte fyr på briketterna. 
   “Jag vet inte hur jag ska fylla min tid.”
   Alex slog ut med händerna och suckade högt. “Nej vad ska du ta dig till? För det är väl inte så att trädgård och hus behöver fräschas upp? Bara härute har du minst en veckas sysslor. Även om det kanske är roligare att dra till stranden, en uteservering eller kolla Netflix så kan det vara skönt att få i ordning. Du lägger inte tid på det annars, jobbet tar en del av dig i veckorna.”
   Det krävdes en lång blick och sammanbitna käkar för att få Alex tyst. Doften av kött spred sig från kvarteret och Robin resignerade. Magen knorrade och någonstans i huset fanns färdiga matlådor. Om Alex envisades med att stanna, och hans avtagna skor insinuerade det, så kunde han bjuda på lite mat som tack för alla oönskade åsikter. 
   “Kan vi gå in istället?”
   Alex fötter hade precis hamnat på den stol Robin rest sig ifrån och hans mun föll öppen. “Det är ju skitvarmt ute? Ska vi in i din bastu till hem då tycker du?”
   “Vet du, jag går in. Följ med eller gå hem.” Robin såg sig inte om då han stövlade över trädäcket men hörde knarret från en dyna och hamnade i skuggan av broderns kroppshydda då han slöt upp bakom. 
   Ingen brydde sig om att tända och bakom kökets neddragna persienner såg de vita skåpen gråa ut. Innanför stängda fönster försvann motorljuden och stimmet från kvarterets ungar då andetagen från männen saktade in. Deras strumpklädda fötter gled över parketten och doften från rengöringsmedel steg från vitvaror och bänkskivor. Robin sjönk ned på huk framför frysen och drog ut låda efter låda men fick bara tag på märkliga, vegetariska röror eller tärnade jordgubbar. Det var inget som han kunde, eller ville, värma till lunch. De hade inte varit tänkta till honom. Saliven steg i strupen då han såg de noggranna etiketterna. 
   “Har du något kulinariskt äventyr hemma?” Alex fråga ekade mot väggarna och fick det att ila längs Robins ryggrad. 
   Nu när alla blombuketter slutligen var utrensade studsade ljudet annorlunda och han kunde inte vänja sig vid det. Hans egen röst lät också annorlunda, lägre och med mindre dissonans än förut. 
   Tommare. 
   “Kan vi inte”, rösten sprack och han harklade sig, “kan vi inte gå ut och käka istället? Det finns inte precis något hemma och du har rätt. Det är för varmt härinne. Jag kan fan knappt andas.”
   Alex stod stilla då Robins försök till skratt segnade mot golvet. “Du har inte funderat på att sälja huset? Det kanske skulle bli lättare för dig?”
   Robin skakade på huvudet och svalde flera gånger för att rensa strupen. Fötterna var fastnitade i golvet och tankarna hölls som i ett skruvstäd. Han kunde inte flytta. Då skulle allting försvinna. Alla minnen, alla kvarliggande dofter och de vyer som de betraktat tillsammans. 
   “Jag kan inte, Alex. Då är det som om hon aldrig funnits.” 
   Efter de få orden brast falluckan inne i halsen och han knep ihop läpparna för att de skulle sluta darra. Det enda som slapp ut var ett kvävt läte långt inifrån hjärtat.
   Barn som cyklade förbi sköt brinnande skratt in genom varje glipa i huset och han tryckte händerna mot öronen för att stänga dem ute. 
   “Få dem att hålla käften”, lyckades han få ut genom sina sammanbitna tänder innan Alex armar hamnade runt honom. 
   “Vet du Robin. Jag kan inte förstå exakt vad du tänker men jag tror att på samma gång som du behöver komma bort från allt som hänt så vill du inte lämna huset och riskera att glömma henne. Är det lite så?”
   Robin nickade stilla när tårarna kittlade nästippen. “Jag kan varken vara inne eller ute speciellt länge innan jag påminns om allt hon tagit hand om, allt vi skulle göra, de barnen vi ville skaffa. Att hon är borta … Jag vet inte vad jag ska göra utan henne. Hur jag ska fylla dagarna. Jag kanske inte borde ta semester nu utan fokusera på jobbet. Då är tiden lättare att ta sig igenom.”
   “Nej, alltså jag förstår hur du tänker men trots att du vill få undan sorgen så vill du väl inte glömma Emelie? Vill du få lättare att inte tänka på henne?”
   “Det gör så ont.” Robin hajade till över hur högt hans röst kastade sig ut i rummet och för ett ögonblick verkade världen utanför ha tystnat. 
   “Ja.”