av sofia ymén
utgiven 2025 hos saga förlag
Vi ses i Äppellunden tar skickligt vid några månader efter det att En önskan om julefrid lämnat läsaren med en smula förhoppning inför framtiden. Att då nästan omgående mötas av Max (välmenande?) äldsta son lägger grunden för min inställning till den äldre mannens fortsatta liv. Försvar med näbbar och klor för att han ska kunna bo kvar, han är ingen hjälplös stackare. Max är dessutom fortfarande klar i knoppen och drar sig inte för att säga precis vad han tycker. Däremot är Rosa fortfarande en soft spot för honom och ibland önskar jag att, trots allt löser sig väl, han ibland satte ner foten mot henne och hans gode vän Solveig. Det är tydligt att, mot de två, vågar han inte riktigt vara helt ärlig.
Relationen mellan Rosa och Patrik är uppfriskande tveksam och när Fredrika börjar ifrågasätta anledningen till sin sjukskrivning gläds jag åt att även detta ämne (tänker inte spoila något här) tas upp i litteraturen, speciellt i en feelgood.
Max, Solveig och deras bekanta verkar stå för det goda åldrandet och jag är glad för att de har möjligheten. Samtidigt kan jag inte dra mig för att känna sorg över de boende på Björkbacken som Max såg sitta i en ring och kasta en boll. De är, som Rosa säger, vid slutstationen och om övervägande del äldreboenden ser ut som på Björkbacken önskar jag att fler hade en Rosa som förde deras talan, när inte de själva längre kan.
