av kajsa sundqvist
utgiven 2025 hos lind&co
Är det något som ligger mig varmt om hjärtat i berättelser så är det hemligheter som bit för bit avslöjas för läsaren. Något som gör mig upprörd, så till den grad att jag sätter mig på knän, kröker på ryggen och blänger ner i boken så är det före detta partners som ska komma in och förstöra allt med sina röda läppar, dåligt gömda avsikter och smala fingrar.
Författaren har verkligen lyckats skapa en irriterande antagonist i Celine, Oscars franska exfru som plötsligt dyker upp för att få lära känna sin son. Osäkerheten och svartsjukan som uppstår hos huvudkaraktären Frida är högst väntad men ändå så upprörande (och ja, jag mer eller mindre slår på tangenterna just nu).
Nya karaktärer, som den mystiska Ingrid, ger ett större intresse för Vargöns porträttgalleri och Fridas väninna, Anna, verkar till slut hitta sig själv i sitt breda intresseområde både för att vara till hjälp både för Oscar och för att få utlopp för sin egen kreativitet.
Vissa scener och samtal hade jag gärna upplevt i realtid istället för att få återberättade efteråt. Det finns en tendens att bryta en scen, eller ett samtal, “just när det börjar hetta till” och det är okej ibland. Men här sker det så många gånger att det till slut blir en känsla av att bli snuvad på konfekten. Vissa konfrontationer hade jag hellre upplevt direkt än att få ta del av dem genom exempelvis Fridas efterföljande reflektioner i torpet/på gungan/framför flygeln.
Som boken slutar finns det utrymme för en fortsättning men författaren har också lyckats knyta ihop berättelsen på ett sätt som ger läsaren möjlighet att drömma vidare om surdegshotellet, gospelkören och de nya äventyren som hägrar för exempelvis August, Frida, Oscar, Ingrid och Anna.
