Där sju sorters blommor förtvinar

Knytnävarna pressades in i hennes ögonhålor och hon slog käkarna om det småblommiga täcket. Knäna trycktes in mot magen där hon låg i fosterställning och ryggen tänjdes ut mot väggen med bastupanel. En efter en räknade hon skårorna som trycktes mot hennes ryggrad i samma rytm som de ilskna andetagen strömmade ut genom näsborrarna. 
   Djupt inifrån började trummorna dunka och stängde ute alla andra ljud. Det flimrade framför ögonen och hon förnam precis Filips utsträckta kropp bredvid henne på sängen innan det gutturala vrålet pressade sig ut genom tänderna. 
   Grått dis letade sig in bakom den neddragna rullgardinen och tonerna från dagens första fåglar började skorra i hennes öron. Hade hon kunnat skulle Beatrice låtit nacka allihop. Sången lät som en felaktigt inställd radiokanal och hon vred ned ena kinden mot axeln för att stänga ute hälften av oljudet.
   De nakna fötterna tog mark och hon kastade täcket över Filip som låg kvar, lika utslagen som förut. Beatrice lutade sig över vasken i köket på vägen ut och kastade upp resterna av gårdagens alkohol och dåliga räkor bland odiskade knivar och glasbitar. Baksmälla och matförgiftning i kombination krävde frisk luft för att inte få henne att kollapsa. 
   Kroppen skakade och talade om att hon redan var i riskzonen så hon famlade med dörren och slog upp den på vid gavel. Gårdagens doft från de lila syrénblommorna var avskalad och utbytt mot den fuktiga jordens mättnad. Mjölkiga strimmor med försommardis reste sig hypnotiserande från den kalla sjön. 
   För den morgonpigga kunde flera trötta björklöv redan skönjas på ytspänningen i samråd med skräddare och dåsiga, lågt flygande humlor. 
   Beatrices nakna fötter tillintetgjorde tystnaden och en försiktig tå ned i dyn bröt både stämning och spänning. Hon vred på nacken och såg noggrant in bland träden bakom, men ingen rörelse avslöjade att hon var iakttagen. Trots det smalnade ögonen och de mörka ögonbrynen drogs ihop. Låga snår började prickas av bär och ormbunkarna fyllde upp undervegetationen. Bok, björk och asp blandades i den nyvaknade skogen och en koltrast sprätte runt i fjolårets prassliga löv. Kanske var det den hon hade hört.
   “Hej du, är du också vaken?” Beatrice log kallt och sträckte ut sin uppspärrade hand mot fågeln som stelnade till och fäste sina kolbitar till ögon på henne. Den lade huvudet på sned och sekunden senare ruskade den om sina vingar och steg upp bland trädkronorna. “Flyg lilla fula fågel, flyg. Och den fula fågeln flög.” 
   Beatrice nynnade lågt för sig själv och sträckte armarna rakt ut åt sidan för att hålla balansen på den ombytliga sjöbottnen. Tårna tassade kring musselskal, alger och bortglömda golfbollar och från hennes inre stegsångerna de sjungit dagen före. Likt hennes barndoms midsomrar hade små grodorna hoppat, räven raskat och musikanterna spelade flera sånger än hon kunde räkna till. 
   “Vi går över daggstänkta berg fallera, som lånat av smaragderna …” 
   Beatrice tystnade och fingrade på den slokande prästkragen som fortfarande satt fast i hennes lockiga hår med en tunn klämma. Hon stannade till, blundade och drog in ett djupt andetag genom näsan. Luften som strilade in var mestadels klar och frisk men blandades med en obekant doft som hon inte kunde placera.  
   Hon bet sig i den nariga läppen och kände järnsmak bak i svalget. Vad hon kunde minnas hade inte dansen slutat förrän närmare midnatt och därefter hade flera av dem suttit kvar på bryggan nedanför sommarstugorna och njutit av årets längsta dag. Inträdet i vuxenlivet som innebar att de själva kunde avgöra när det var dags att lägga sig var berusande. Burkar och flaskor bytte ägare och i takt med att luften stillnade och mörknade framför dem hade alla avvikit, en efter en. Somliga två och två. 
   Beatrice satte handen för munnen och strök sig snabbt över hjässan för att släta ut håret som svallade kring hennes uppspärrade ögon. Hon svalde djupt och skickade ut ringar på vattnet med fingertopparna.
   Solen slängde glitter över sjön och midsommardagens morgonluft dallrade. Först efter flera blinkningar såg Beatrice konturerna av skogen på andra sidan. 
   “Jasså, du har tagit sikte på en uppfriskande morgontur.” 
Beatrice hajade till och snurrade runt så att vattenytan sprack och stora rökmoln lättade från sjöns gyttja. 
   Filip stod med händerna i fickorna på jeansshortsen och flinade mot henne under sin långa lugg. Trots omgivningens tystnad hade hon inte hört honom komma och nu drog hon sig för att gå in mot strandkanten och göra honom sällskap. 
   Gårdagskvällens plötsliga längtan efter hans närhet var utraderad och hon bet ihop. Svetten fuktade nacken och det kröp i låren när hon med ens insåg att hon bara hade underkläder på sig. Det var inte konstigt att det såg ut som om hon skulle ge sig ut på en simtur men hon hade inte sådana planer. Hon hade bara velat kyla ner sig. Hettan inombords gav henne nya kväljningar och hon ville lindra svedan längs bröstkorgen. Trots att midsommaraftonens ljusa timmar varit solfattiga gjorde avsaknaden av solkräm henne alltid röd som en kräfta.
   Svala strömmar lekte runt hennes ben och försökte knuffa henne tillbaka med pustar och kittlingar. Till och med vattnet fann Filip tilldragande men för Beatrice var hans bleka, nästan transparenta, hud och sneda leende inte tillräckligt avvärjande för att fälla henne igen. 
   “Nej, jag ville mest svalka av mig lite. Det var så varmt i stugan.”
   Med lågmält skvalpande sökte sig fötterna motvilligt tillbaka till grundare vatten och de små stråna på benen lämnades bruna av den orena sjön. Filip plockade upp Beatrices morgonrock så fort fotsulorna rispades mot strandens grus och hon tog tacksamt emot den men darrade till av kylan. Det hade varit ett misstag att lämna den i skuggan. 
   Filips vita skjorta var slarvigt knäppt och skyltade fortfarande med fläckar. Beatrice rynkade pannan och försökte minnas dess ursprung men slog fast att då Filip inte drack rödvin anklagade hon tyst de övermogna jordgubbarna som han hade matat henne med. 
   Han följde hennes blick och drog lätt med handen över fläcken innan han nyfiket luktade på fingret och ryckte på axlarna. 
   “Behöver du prata en stund? Det dröjer nog innan någon annan vaknar så vi har tid.” Hans röst sjönk en oktav och deras blickar fixerades på motsatta stranden. 
   Beatrice drog morgonrocken tätare om sig och sjönk ner på huk. Hon rös till av en ilning längs nacken. Tunna, men stora, moln drog in över himlen och täckte precis solen som kämpade med att värma upp stranden och slänten upp mot stugorna. Vattenytan färgades grå och små krusningar arbetade sig upp till lätta vågor som dansade med späda, nedblåsta blommor från midsommarstången ett par meter bort. 
   Beatrice sträckte händerna framför sig och lyckades doppa sina spretande fingrar i varje blek blomster som vågade sig inom räckhåll. “Elle, belle bi. Nu är du fri. Äta socker, dricka vin. Ut med dig ditt tjocka, feta svin.” En efter en pressade hon ned dem under ytan och suckade sedan djupt. “Jag vet inte vad det är för mening med det, Filip. Det är ändå för sent.”
   Gruset gav knappt ett ljud ifrån sig då han satte sig bredvid och hennes hår föll fram i en skyddande gardin. Vattnet smekte hennes smutsiga fingrar och det snurrade till inombords av ytans ständiga förändring från ankomna änder och avlägsna motorbåtar. 
   “Du vet att jag älskade dig va?” Hans mörka röst vibrerade då den nådde hennes men hon slog den ifrån sig. 
   “Det gjorde du inte.” Beatrice skrapade ivrigt på intorkad mörk lera längs sin arm och blev själv snopen då ett skratt bubblade upp ur strupen. “Det är nog det dummaste du någonsin sagt.”
   “Har vi pratat tillräckligt mycket för att jag ska kunna säga dumma saker?” Filip lade huvudet på sned och såg roat på henne. “Eller vad är mitt track record? Du håller koll.” 
   Tystnaden lade sig och Beatrice satte sig djupt på rumpan, grävde ner tårna i sanden och drog upp axlarna mot öronen. “Om du inte säger något alls så har du i alla fall större chans att inte bli dömd. Kom bara inte och låtsas att du älskade mig för att försvara vad du gjorde.” 
   Några änder vaggade närmare dem men de ignorerade Filips utsträckta hand. “Kom då, ni kan lika gärna bita mig. Bea har gjort klart för mig att jag är dömd i vilket fall.”
   Den främste andraken naglade fast Beatrice med blicken och hon drog sig instinktivt bakåt. Änder var alldeles för påträngande för hennes smak och dessutom oberäkneliga. Som barn hade hon flera gånger fått dra sig undan då närgångna änder ansett att hennes matsäck passade bättre i deras näbb än hennes mage. Inte blev det bättre av att hennes syster, Sonja, tyckte att de var urgulliga och gärna bidrog till deras närvaro under picknicken genom att fördela brödsmulor och kakor vida kring. Änderna var nu så nära att Filip hade kunnat sträcka ut handen och klappa dem om han velat men istället skiftade han fokus till Beatrice. 
   Hon kände strupen snöras åt inför hans mörka blick. Ögonen tårades och andningen hackade till. 
   “Varför hade det inte kunnat fortsätta som förut? Varför var du tvungen att förstöra allt?”
Filips mungipor dippade ned och luggen lade sig nästan i hans ögon. Axlarna sjönk och han drog upp en pinne som han försökte rita med i gruset. Då spetsen inte sjönk ner tillräckligt gav han upp och kastade frustrerat iväg den. 
   “Vill du att jag går? Att jag lämnar dig nu.”
   “Det bestämmer väl inte jag. Det var alldeles tydligt inatt att jag inte har någon talan. I så fall skulle du ha lyssnat på mig.” Beatrice tystnade och ryckte till av hans ihåliga skratt. 
   “I det här fallet bestämmer faktiskt du. Jag kan inte hjälpa att jag är här. Just nu, är jag här för att du vill det. Men det är kanske sista chansen du får.”
   Beatrice vred på huvudet och studerade hans skrynkliga kläder. Filip hade alltid gått i jeans och t-shirt så länge hon hade känt honom. Igår var nog första gången hon såg honom uppklädd, om än bara i en skjorta som omväxling. 
   De varma ögonen hade alltid funnits till hands om hon behövde ett leende eller betryggande blinkning under hela högstadiet och under gymnasiet tog de nio gånger av tio samma buss till och från skolan. 
   “Jag ville ha dig här.” Hon lade handen över hjärtat och noterade med vilket krampande som det kämpade för att hålla igång. “Jag ville släppa in dig. Men du hade för bråttom. Jag vill aldrig se dig igen.”
   Filip sträckte ut handen. “Förlåt mig Bea. Snälla, minns mig inte såhär.” 
   När han strök undan hennes fuktiga hår ryckte hon till av sprakandet från hans slanka fingrar och stöten fortplantade sig genom ryggraden.
   Beatrice sänkte blicken, lät blicken löpa längs hans solbrända ben, tog in kontrasten mellan den ljusa skjortan och hans brunbrända hals. Leendet nådde inte hans ögon och de förut så gnistrande tänderna doldes bakom den smala läppen. Flimret framför hennes ögon förstörde hans skarpa linjer och näsan fångade upp en unken doft från morgonrockens insida. Hon höjde sin hand och studerade noga sina smutsiga fingrar innan hon drog dem över bröstkorgen och rynkade pannan. Den värsta svedan kom från en lång rispa strax under nyckelbenen som hon noggrant började följa med pekfingret. När hade hon fått den?
   “Godmorgon, jaså du hade redan gått ner? Vi har precis ätit frukost inne hos oss. Vill du ha något?”
   Beatrices hand landade med en duns på marken och hon kastade en snabb blick över axeln på sin äldre syster Sonja som på studsande steg tog sig nedför den lilla backen från stugorna. Nu kliade det frenetiskt längs bröstkorgen och hon drog irriterat naglarna över huden. 
   “Nej vi äter senare.”
   Sonja svepte förbi henne, drog tröjan över huvudet och klev ur sina korta shorts. “Okej, sover Filip fortfarande?” 
   Hon gick rakt ut i vattnet och dök ner under ytan innan Beatrice hann öppna munnen.
   Vinden tog i och fick henne att skaka, morgonrocken kändes fuktig mot huden och den slokande prästkragen föll slutligen ned från hennes klämma. Vad menade Sonja? Med skallrande tänder kikade Beatrice åt höger där Filip nyss satt men möttes av den långa skogslinjen, fylld med svajande lövträd. 
   Någonstans pockade åter bultandet på hennes uppmärksamhet och det spred sig från trumhinnorna, genom nervtrådarna och ned i hennes svidande underliv. Den morgonpigga koltrasten landade ett par meter framför henne och sandbadade på den bit strand där hon klev ned i vattnet för en stund sedan. Sandkornen som dansade kring dess lilla kropp blev större, klumpade sig och skiftade färg. Beatrice vred sakta på huvudet och som om hon bit för bit fick bättre bildupplösning blev färger och kontraster tydligare. Röda prickar fläckade koltrastens svarta vingar. 
   “Bea!” 
   Det gälla skriket från Sonja spräckte ofrånkomligen världen i spillror och Beatrice höjde blicken mot sin syster som inte kunde springa fort nog i det motarbetande vattnet. Två gånger snubblade hon ned på alla fyra innan hon lyckades nå fram. 
   “Vad i helvete är det som har hänt? Var är Filip? Vad har du gjort?” Blicken som Sonja gav henne varade bara ett par sekunder innan systern rafsade åt sig sina kläder och arbetade sig uppför backen med en sista skräckslagen blick mot stranden.
   Beatrice höjde händerna framför sig och lät de sväva som om hon spelade melodin på ett osynligt piano. 
   I den nyligen uppstigna solens strålar skimrade handryggen i rött. “Hm-hmm-hm, hm-hmm-hm …när vi går över blodstänkta golv.”  
   Dunsen då en av midsommarstångens ringar brakade ned fick henne knappt att rycka till. Istället lade hon sig bekvämt på rygg och blundade. Larmet av dörrar som smälldes upp bakom henne och skrik som skar genom luften ackompanjerade hennes dansande fingrar.